ena ögonblicket ljödo tätt vid mitt öra, i nästa långt bort i fjärran; än afbrötos de af ystra, vilda skrik under flaxande vingslag, än af aflägsna nödrop, hvarpå åter en plötslig stillhet inträdde. Jag greps af en obeskriflig ångest, kalla rysningar foro genom mig vid dessa ljud, och min ängslan förökades af skymningen mellan stammarne, hvari alla föremål visade sig förvridna, rörliga, lefvande, utsträckande tusen händer och armar efter den vilsekomne vandraren. Alla sagor från min barndom frammanades för min uppskrämda fantasi och gjorde sig gällande i de former, som omgåfvo mig; jag såg hela skogen uppfyld af troll och alfer och gäckande dvergar. I tanklös och andlös ångest ilade jag framåt för att komma undan dämonernas skaror; men under flykten visade sig ännu mera fasansfulla och förvridna gestalter och jag kände deras händer gripa fatt i mig. Plötsligt hörde jag tunga steg; det var någon som gick fram öfver de prasslande qvistarne. Jag såg eller trodde mig se en mörk massa, som närmade sig, med ett par ögon, blixtrande som tindrande stjernor. Håret reste sig på mitt hufvud; jag ansåg faran oundviklig och ropade, nästan utan att veta hvad jag gjorde, för att visa mig manlig:
«Är det någon menniska, så säg mig vägen till Stubdal!»
Ett doft brummande var det svar jag fick, och den gående aflägsnade sig under knakande och prasslande samma väg han kommit. Jag stod länge och lyssnade efter de tunga stegen och mumlade för mig
