sjelf: «Gud gifve att det var ljust och jag hade en bössa, så skulle jag ge dig en kula, nalle, för att du skrämde mig.»
I och med denna önskan och denna barnsliga hotelse försvann min fruktan och all tanke på fara, och jag vandrade åter lugnt framåt i den mjuka mossan. Nu syntes intet spår hvarken af väg eller stig, men det ljusnade mellan stammarne, skogen blef mera öppen, och jag stod på den sluttande stranden af en stor sjö, rundt omkring omgifven af barrskog, som vid sjöns andra strand försvann i nattens dimslöja. I nordvest brann himlen i purpurglöd, som speglade sig i vattnets mörka yta, hvaröfver flädermöss kretsade och fladdrade, medan stora fåglar pilsnabbt sköto fram öfver den, högre upp i luften, med dessa qväkande läten och skarpa hvisslingar, som nyss förefallit mig så hemska; af ljusningen på himlen slöt jag att jag hade gått i nordostlig riktning i stället för mot vester. Medan jag funderade öfver om jag skulle stanna här, tills solen gick upp, eller försöka hitta tillbaka till dammen, upptäckte jag till min outsägliga glädje på denna sida om vattnet skymten af en eld mellan träden. Jag skyndade ditåt, men märkte snart, att den var aflägsnare än den i början syntes; ty efter att ha gått en half fjerdingsväg, såg jag mig skild från den af en djup dal. Då jag med mycken möda hade banat mig väg mellan det kaos af vindfällen, som uppfylde denna obanade mark, och kommit upp på den branta, bortersta skogssluttningen, måste jag gå ännu ett drygt stycke öfver en
