honom hem.» Ja, då gjorde di de’, di tog och satte honom i en släde med en grå häst framför och en följde med. Då han kom ett litet stycke fram te en liten dal norr om Oppenhagen — d’ä’ en sandgrop der — tyckte han att han satt mellan greparne på en så. Om en stund var den också borta, och då tyckte han först att han kom te sina sinnen igen. Se’n skulle han se efter sin yxa, och den satt i samma torrfura, som han hade börjat hugga på. Då han kom hem, var han så yr i mössan, att han inte visste hur många da’r han hade varit borta; men han hade inte varit borta längre än från morgon te qvälln, och han var inte riktig lång tid derefter.»
«De’ går lusteliga till i skogen,» tog Thor Lerberg till ordet, «och jag kan inte neka att inte jag också har sett lite’ der — spökeri förstås — och har ni lust te vara längre oppe, så ska’ jag tala om hvad som har händt mej här i Krokskogen.»
Ja, alla ville höra det; i morgon var det Söndag, det var det samma om de inte gjorde någonting då.
«De’ kan väl vara för en tio tolf år se’n,» började han, «som jag hade en kolmila inne i skogen vid Kampenhaug.
Om vintern låg jag derinne och hade två hästar och körde kol te Bærumsbruket. En dag kom jag te att bli lite’ för länge vid bruket, för jag träffa’ några bekanta oppifrån Ringerike; vi hade lite’ att prata om, och lite’ drack vi också — bränvin förstås — och derför kom jag inte tebaks te milan förr’n klockan var inemot tio. Jag gjorde opp eld bredvid milan, så jag kunde se att lassa på, för de’ var otäckt mörkt. Och
