efter två hästar och två breda, korta fotsulor norrut. Jag gick efter dem omkring en half mil rakt inåt vildmarken; der dela’ fälorna sej, en häst hade gått österut och en åt vester, men spårena efter fotsulor va’ alldeles borta. Jag måste pulsa efter den ena först en tre fjerdingsväg, då fick jag ändtligen se hvar han stod och gnägga’. Se’n måste jag först te kojan och binda och fodra honom, och så bort efter blacken. Då jag kom te milan med den, var de’ middag, så att då slapp hästarne knoga te bruket den da’n; men jag lofva’ Vår Herre ett löfte, att jag aldrig mer skulle störa Berg-mor så sent — om qvällarne förstås.
Men d’ä’ konstigt med det en lofvar; om en håller de’ te jul, så ä’ de’ inte sagdt att en håller de’ te Michelsmässa. För året derpå var det sent ut på höstsidan i det värsta slasket som jag var i Kristiania. De’ drog redan sent ut på eftermidda’n innan jag kom från sta’n; men jag ville gerna hem om natten, och red gjorde jag; derför tog jag vägen rakt öfver vid Bokstad, Sörkedalsvägen och öfver skogen, för d’ä’ genaste vägen, det vet ni väl — till Åsfjerdingen förstås. De’ var grått och råkallt väder, och de’ var redan i skumrasket då jag gaf mej i väg. Men som jag rider öfver den lilla bron strax nedanför Heggeliden, ser jag en karl, som kommer rakt emot mig. Han var inte mycket lång, men förskräckligt grof; öfver axlarne var han bred som en laddörr och hvar näfve var mest en half aln tvärt öfver. I den ena hade han en skinnsäck och gick och larfvade så smått; men då jag kom närmare, så gnistra’ ögona på honom som eldkol och stora va’
