Det ursprungligen inskränkta, som antyddes af en låg panna och ansigtets bredd öfver kindbenen, stod i strid med det omisskänliga uttrycket af list i hennes små spelande ögon och med den inkarnerade bondslughet, som visade sig i rynkor och muskelspel. Hennes klädedrägt angaf att hon var utvandrerska från en nordligare trakt; hennes ansigte och hela uppträdande antydde signekäringen eller åtminstone den kringdrifvande, efter omständigheterna än fräcka och oförskämda, än ödmjuka och smilande tatarekäringen. Medan hustrun talade och sysslade med kaffepannan, höll Gubjör en hängvagga, hvari låg ett barn af sjukligt utseende, i rörelse genom att då och då ge den en knuff med handen. Lugnt och öfverlägset besvarade hon hustruns ord, fastän hennes gnistrande ögon och de skälfvande musklerna omkring munnen visade, att hon ingalunda var belåten med skinnfällberedarens förklaring. «Folk,» sade hon, «pratar så mycket om det di inte begriper, min kära Marit Rognehaugen, di pladdrar både i tid och otid, och skinnfällmakaren förstår sej kanske bra på skinn, men svek och bortbytingar begriper han sej inte på, det säger jag och det står jag fast vid. Jag måtte väl förstå mej på bortbytingar, jag som har sett så många så’na. Den bortbytingen han talte om var väl Brit Briskebraatens på Fron, för hon, mins jag, hade en bortbyting, och det var väl den som skinnfällmakaren talte om, kan jag tro. Hon fick den strax hon vardt gift, för först hade hon ett vackert barn, men det blef bortbytt mot en trollunge så arg och etterilsken som sjelfva
Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/389
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
321
EN SIGNEKÄRING.
Asbjörnsen.21
