hin. Aldrig ville han tala ett ord, utan bara äta och skrika. Inte hade hon hjerta att slå ungen heller eller göra’n något illa; men hur det var så hade di lärt henne att koka ihop något trolltyg, så di fick’en te prata, och då såg hon alldeles hvad andas barn det var. Då sa’ hon te honom att trollet skulle dra’ i väg me’n te helvete, kalla’ honom en helvetesbrand och en trollunge, bad honom ge sej i väg dit han var kommen ifrån och gaf sej te att dänga honom om öronen med sopqvasten och det duktigt ändå. Men då hon höll på med det, slogs dörrn opp på vid gafvel, och in kom der en genom den — fast hon inte såg någon, nej vars — och ryckte undan bortbytingen och kasta’ hennes eget barn in på golfvet så hårdt, att det börja’ gråta. — Eller kanske det var Siri Strömhuggets? Den var som en gammal hopskrumpen gubbe; kanske den var mjuk i lederna, men den var inte mer lik ditt barn än min gamla lufva. Jag kommer mycket väl ihåg’en; det var den tiden jag tjente hos klockarn — det var inte länge — då såg ja’n mer än en gång, och jag mins nog hur hon fick’en och hur hon blef qvitt’en också. Det pratades mycket om det der den tiden, för Siri var härifrån trakten. Då hon var ung, tjente hon på Kvam, och jag kommer mycket väl ihåg’na, då hon var hemma hos sina föräldrar i Gaupeskjeltorpet. Se’n kom hon te Strömhugget och vardt gift med Ola, sonen der. Då hon låg i barnsäng första gången, kom det en främmande käring in i stugan och tog barnet — för det hade hon födt nyss förut —
Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/390
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
322
EN SIGNEKÄRING.
