och la’ dit ett annat i stället. Siri ville opp och ha tebaka sitt barn, och hon streta’ allt hvad hon orka’, men hon kunde inte komma ur fläcken, för hon var alldeles maktlös. Hon ville skrika på sin moster, som var utanför, men hon kunde inte öppna mun’, och hon var så förskräckt, hon kunde inte ha varit mera förskräckt, om de stått öfver’na med knifven. Ungen, som hon hade fått i stället, var en bortbyting, det var lätt att förstå, för den var inte som andra barn, den bara skrek och lät som knifven hade suttit i’n och fräste och slog omkring sej som en huldrekatt och var värre än arfsynden. Åt gjorde han ständigt och jämt. Modern visste sej ingen lefvandes råd hur hon skulle bli’ qvitt’en, men så fick hon fatt på en käring, som väl visste’t bättre, för hon sa’ att hon skulle ta’ ungen och lägga’n på sophögen och piska’n med ett duktigt björkris, och det skulle hon göra tre torsdagsqvällar å rad. Ja, det gjorde hon, och den tredje torsdagsqvällen kom der en käring flygande öfver logtaket och den käringen kasta’ en unge på sågbacken och tog tebaka sin egen. Men med det samma slog hon Siri öfver fingrarne så hon har märke efter’t än, och det märket har jag sett med mina egna ögon,» tillade Gubjör till ytterligare bekräftelse på sin historia. «Nej, det här barnet ä’ inte mer bortbyting än jag ä’ bortbyting, och hur skulle det ha gått te att di kunde ha bytit bort’et?» frågade hon.
»Ja, det kan jag inte begripa heller,» sade hustrun naivt, «för jag har ju lagt bäfvergäll i vaggan, jag har fört eld öfver honom och jag har korsat honom, och
