barn, och det var hon så rädd om, hon korsa’ och förde eld öfver’et, så godt hon hade lärt sej, och begagna både bäfvergäll och annat, för der på trakten var då så mycket trolleri och sattyg — Gud bevare min mun; men så var det en natt som hon låg med barnet framför sej i sängen, och mannen han låg vid väggen. Rätt som di låg, så vakna’ han, och då fick han se, att det var ett så’nt rödt sken i stugan, alldeles som när en sätter sej te att röra i glö’na med eldtången. Och det var också en som rörde i glö’na, för då mannen såg ditåt, så satt der en gammal gubbe borta vid spiseln och maka’ om i glö’na, och han var så otäckt ful att det inte var någon mått på’t, och ett långt skägg hade han. Då det hade blifvit riktigt ljust, börja’ han räcka och räcka med armarne efter barnet, men han kunde inte komma ifrån trefoten, der han satt. Armarne di vardt så långa, ja så långa att di räckte ända midt ut i rummet, men från spiseln kom han inte, och barnet kunde han inte nå. Så satt han en lång stund, och mannen blef riktigt haj der han låg, och han visste inte hvad han skulle göra. Så hörde han att det prassla’ borta vid fönstret.
«Per, kom nu då!» sa’ det.
«Åh, håll du käften på dej!» sa’ gubben, som satt vid spiseln, «di har ju korsat öfver ungen, jag kan inte få’n.»
«Så kom sjelf då, vet jag!» sa’ det utanför. Det var käringen, som stod der och skulle ta’ emot den.
