svarade hustrun och tog fram ett väl tilltäpt ämbar, hvarur hon hälde vattnet i en ölstånka. Öfver denna lades en tunn brödkaka, hvari ett hål var borradt med en stoppnål. Då blyt hade smält, gick Gubjör till dörren, såg upp på solen, tog derpå stöpskeden och hälde det smälta blyt genom hålet långsamt ner i vattnet, medan hon mumlade några ord deröfver, som tycktes lyda sålunda:
«Jag trollar för svek, och jag trollar för sot,
Jag trollar den bort, och jag trollar till bot,
Jag trollar den ut, och jag trollar den in,
Jag trollar i väder, jag trollar i vind,
Jag trollar i söder, jag trollar i öst,
Jag trollar i norr, och jag trollar i vest,
Jag trollar i berg, och jag trollar i fjord,
Jag trollar i sand, och jag trollar i jord,
Jag trollar den ned i en alerot,
Jag trollar den in i en hästefot,
Jag trollar den in genom helvetes port,
Jag trollar i vatten, som rinner mot nord,
Der skall den tära, och dit skall den fara,
Till men för barnet skall den inte vara.»
Som naturligt var, sjöd och fräste det glödande blyt, då det kom i vattnet.
«Hör på trolltyget, du, nu måste det ut,» sade signekäringen till den andra, som med andakt, blandad med fruktan, stod och lyssnade och såg på med barnet på sina armar. Då brödet togs bort, visade sig i vattnet ett par figurer, bildade af det smälta blyt.
