Hon fick det begärda. En docka var snart hopsydd i form af ett lindebarn. Signekäringen reste sig upp, tog dockan och käppen och sade:
«Nu går jag te kyrkogården och gräfver ner den. Tredje torsdagen från i dag kommer jag igen, då får vi se. Blir det lif, så kan du se dej i ögonstenen på barnet, men ska’ det dö, så ser du bara svart, och ingenting annat än svart. Se’n går jag norrut te Joramo. Der har jag inte varit på länge, men di har skickat bud efter mej för en unge, som har bara trollsvek; då ä’ det inte svårt, jag ska’ föra honom motsols under ett stycke grästorfva, så blir han folk igen.»
«Jaså, kors i alla da’r!» sade dränghustrun beundrande. «Joramo? D’ä’ ju i Lessje? Kors bevars, så långt bort!»
«Ja, d’ä’ långt dit, men der ä’ jag född och uppfödd,» svarade signekäringen. «Se’n jag var der, har jag vandrat vida omkring, och lika rik ä’ jag för det. Då var det bättre tider för Gubjör,» sade hon med en suck och satte sig ned på bänken. «Men der på Joramo var en bortbyting, ska’ du se,» sade hon, i det en sägen från forntiden framstod för hennes minne, då hon vände blicken mot sin barndom. «Moster mins farmor, hon var på Joramo i Lessje, och hon hade en bortbyting. Jag såg’en aldrig, för hon var död och han var borta, långt innan jag kom te; men mor min talte ofta om’en. Han såg ut i syna som en gammal väderbiten gubbe. I ögona var han så röd som en mört, och han glodde i mörkret som en kattuggla.
