Han hade ett hufvud så långt som ett hästhufvud och så tjockt som ett kålhufvud; men bena va’ som fårben och på kroppen var han som årsgammalt lamkött. Aldrig gjorde han annat än tjöt och skrek, och fick han något i händerna, så kasta’ han’et rakt i syna på mor sin. Jämt var han hungrig som en byracka, allt hvad han såg ville han äta, och han åt dem nästan utfattiga. Ju äldre han blef, dess argare blef han, och det var ingen mått på hans skrik och skrål, men aldrig fick di honom te tala ett endaste ord, fast han var gammal nog te’et. Han var det ledaste troll någon hade hört tal’s om, och di hade ett så’nt bråk med honom både natt och dag, att det kan ingen beskrifva. Di sökte hjälp både här och der, och käringen blef rådd te både det ena och det andra. Men hon tyckte hon inte hade hjärta te slå och dänga honom heller, förr’n hon var riktigt säker om att det var en bortbyting; men så var det en som lärde henne att hon skulle säga, att kungen skulle komma; se’n skulle hon göra upp en stor eld på spiseln och slå sönder ett ägg. Skalet skulle hon sätta öfver elden, och mätstången[1] skulle hon sätta ned genom skorstenspipan. Nåja, det gjorde hon. Då bortbytingen fick se det, reste han sej opp i vaggan och glodde på’t. Käringen gick ut och kika’ genom nyckelhålet. Då kröp han ur vaggan på händerna, men bena låg qvar i den, och han sträckte ut sej och blef så lång, ja, så lång, att han räckte tvärt öfver stuggolfvet ända opp i skorsten.
- ↑ Stång, som är 6 alnar lång, afsedd för jordmätningar.
