tog på sig prestdrägten. Käringen mente tro på, det vore väl klokare att stanna hemma, för råkade han få en häst att hålla åt en förnäm herre, så gick den väl ned i strupen, den drickspenningen han fick för det. «Alla talar om drycken, men ingen om törsten, mor,» sade mannen; och så gaf han sig på väg till kungsgården. Der blefvo alla de främmande bjudna in till kungen, och kolaren följde med han också. Så sade kungen till dem, att han hade mist sin dyrbaraste fingerring, och han trodde bestämdt att den var stulen. Derför hade han kallat tillsamman alla de prestlärde i landet, för att höra efter om det var någon af dem, som kunde säga honom hvem tjufven var. Och så utlofvade han, att han skulle löna den som kunde säga det; var han i prestlära, skulle han få pastorat; var det en prest, skulle han bli prost; var det en prost, skulle han bli biskop, och var det en biskop, skulle han bli närmast efter kungen. Sedan gick kungen från den ene till den andre och frågade dem allesammans, och då han kom till kolaren, så sade han: «Hvem är du?» «Jag är den vise prest och den sanne profet,» sade kolaren. — «Då kan väl du säga, hvem som har tagit ringen min?» sade kungen.
«Ja det är inte alldeles utom all vån och vett, att det, som har skett i mörkret, kan bringas fram i ljuset,» sade kolbrännaren, «men det är inte alla år som laxen leker i furutopp,» sade han. «Nu har jag läst i sju år för mig och de mina och har inte fått pastorat ändå, så skall tjufven fram, måste jag ha god tid och