mycket papper, för jag måste skrifva och räkna igenom många land.»
Ja, han skulle få god tid och så mycket papper han ville, om han bara kunde skaffa fram tjufven.
Så kom han upp på ett rum för sig sjelf i kungsgården, och der dröjde det inte länge förr än de märkte, att han måtte kunna mer än Fader vår, för han skref upp så mycket papper, att det låg i stora högar, och ingen menniska begrep ett ord af allt det han skref, för det såg bara ut som krokar och krumelurer. Men tiden led, och han fick icke reda på någon tjuf. Slutligen blef kungen uppledsen vid alltsammans och sade, att kunde han inte skaffa fram tjufven om tre dagar, så skulle han mista lifvet.
«Den, som skall rå, får inte vara för brå’; en kan väl inte raka ut kolena, förr än milan ä’ släckt,» sade kolaren. Men kungen blef vid sitt ord, han, och kolaren började märka, att lifvet hans var icke mycket värdt. Nu var det tre af konungens tjenare, som passade honom upp hvar sin dag, och dessa tre hade gemensamt stulit ringen. Då den ene betjenten kom in och dukade af bordet efter qvällsvarden och gick ut igen, drog kolaren en djup suck och såg efter honom: «Det var den första,» sade han; han menade den första af de tre dagar, han hade igen af sitt lif. «Den der presten kan mera än äta,» sade betjenten, då han blef ensam med sina kamrater, och så berättade han, att han hade sagt, att «jag var den första», sade han. Den andre, som passade upp honom följande dagen, skulle då lägga
