ge den åt kungens största galt och vakta den, så att den inte gaf ringen ifrån sig igen.
Om morgonen kom kungen; då var han inte god, och han ville ha rätt på tjufven.
«Ja, nu har jag räknat och skrifvit igenom många länder,» sade kolaren, «men det är ingen menniska, som har stulit ringen,» sade han. «Puh! hvem är det då?» sade kungen. «Åh, det är kungens stora galt,» sade kolaren. Ja, de togo och slagtade galten, och ringen hade han i sig; det var allt riktigt, det. Så fick kolaren pastorat, och kungen var så glad, att han gaf honom häst och gård och hundra daler på köpet. Kolaren töfvade icke med att flytta, och första söndagen, som han var kommen till pastoratet, skulle han till kyrkan och läsa upp fullmakten, men innan han reste, skulle han ha dagvard; så lade han ifrån sig fullmakten på brödskifvan, men tog sedan fel och doppade brefvet i grytan, och då han kände att det var segt att tugga, gaf han hunden hela biten, och han slukade den med det samma.
Nu visste han inte hur han skulle bära sig åt. Men till kyrkan måste han, för menigheten väntade, och då han kom dit, gick han upp på predikstolen med det samma. Der begynte han åbäka sig så, att alla tänkte, det är visst en förfasligt rar prest. Men när allt kom omkring, var det inte så rart ändå.
«De ord, mina åhörare, som ni skulle ha fått höra denna dag, foro i hundarne, men kom igen en annan
