Den predikan voro några af allmogen rätt belåtna med. De trodde icke annat än att det skulle bli en bra prest af honom med tiden, sade de, men de fleste tyckte att det var för galet, och då prosten kom och predikade, så klagade de på presten och sade, att sådana predikningar hade ingen hört förr, och så var der en, som kom ihåg den sista och läste upp den för prosten.
Det var en mycket god predikan, sade prosten; ty det var antagligt, att han hade talat i liknelser, om att söka ljuset och sky mörkret och dess gerningar, om dem som gingo på den breda eller smala vägen; och i synnerhet, sade han, var det, som han lyste upp om den svarta prestmärren, en härlig liknelse om huruledes det skulle gå med oss till slut. Fickan med hålet på, det skulle betyda hans armod, och lappen var offer och gåfvor, som han väntade af menigheten, sade prosten.
«Ja, så mycket begrepo vi också, att det var prestsäcken det gälde!» ropade de.
Till sist sade prosten, att han tyckte församlingen hade fått en så bra och förståndig prest, att de inte borde klaga på honom, och slutet blef att de icke fingo någon annan; men då de tyckte att det blef värre och inte bättre, så klagade de för biskopen.
Ja, sent omsider kom han också, då det skulle bli biskopsvisitation. Men dagen förut hade kolaren varit i kyrkan, utan att någon visste af det, och sågat lös predikstolen, så att det var nätt och jämt att den hängde der, om man gick varsamt upp på den. När nu
