sätrarna; derför kunde de ingenstädes få herberge och icke mat heller. De måste derför fortsätta med vägen till Hedalen, men denna var bara en föga trampad stig, och när mörkret föll på, tappade de bort stigen, och de hittade inte fågelfängarehyddan heller, och innan de visste ordet af, voro de midt i tjockaste Bjölstadsskogen. Då de märkte att de inte kunde komma fram, började de hugga granqvistar, gjorde upp eld och bygde sig en liten riskoja; ty de hade med sig lillyxan; och så refvo de upp ljung och mossa, som de gjorde en bädd af. En stund efter sedan de hade lagt sig, fingo de höra någon, som snörflade och vädrade starkt med näsan. Gossarne spetsade öronen och lyssnade noga efter, om det månde vara djur eller skogstroll de hörde. Men så vädrade det ännu starkare och sade:
«Det luktar kristet blod här!»
Derpå hörde de att det trampade så tungt, så att marken skalf, och då kunde de förstå att trollen voro ute.
«Gud hjelpe oss, hvad ska’ vi nu göra?» sade den yngste gossen till bror sin.
«Jo, stå du still under furen, der du står, och var färdig att ta påsarne och lägga i väg, när du ser dem, komma, så skall jag ta lillyxan,» sade den andre.
I detsamma sågo de trollen komma sättande, och de voro så stora och digra, att hufvudena på dem voro jemnhöga med furutopparne; men de hade bara ett öga alla tre tillsammans och det begagnade de ömsevis; de hade ett hål i pannan, som de lade det i och styrde det med handen; den, som gick främst, måste
