kom mig riktigt bra till pass efter den två mil långa vandringen från staden. Kaffebordet hade knapt blifvit bortflyttadt, förr än der kom flera bekanta från prestgården. Enligt husets skick tog man in punsch, samtalet blef lifligt, och vi rörde så flitigt vid glasen och jag såg så ofta in i den vackra dotterns klara blåa ögon, att jag nästan glömde den till söndagen aftalade jagten i Gjerdrum. Solen stod redan vid kanten af åsen, och om jag ville hinna fram, medan folk var uppe, var det icke tänkbart att gå den långa vägen först förbi Dals kyrka upp till Midtskov och derifrån genom största delen af Gjerdrum den dåliga vägen öfver myrslätten, som nu måste vara dubbelt svår och knagglig efter den friska novemberkyla vi haft. Jag gick derför upp till Nybygget, den närmaste stugan nedanför åsen, ett stycke ofvanför kyrkan, och fick fatt på gamle Mathias Skytt, som genast var färdig att följa med och visa mig genvägen öfver åsen, sedan han «först fått sig en bit tobak i käftamentet».
Det var en vacker qvällstund; i vester på himlen glödde ännu den vinterliga aftonrodnaden. En lätt kyla gaf luften den friskhet, som ibland gör våra novemberdagar så härliga. Från bäcken stego dimmor upp och betäckte träden med rim, så att deras grenar liknade silfverkristaller.
Vi började raskt vår vandring, och gubben fick efter en sup ur jagtflaskan snart munnen i gång.
Han pratade om hvarjehanda, om jagt och hvad dertill hör, om hur orimligt det var, att Ole Gjörtler,
