«Ja, skulle jag inte tro det som står att läsa om i skriften?» svarade han. «Då vår herre störtade ned de fallna englarne, föllo några i helvetet, men de som inte hade försyndat sig groft, de ä’ ju i luften och under jorden och i hafvet, vet jag. Och för resten har jag själf ofta både hört och sett sådant der i skog och mark.»
«Det måste du berätta för mig, Mathias,» sade jag, «det kan passa att göra, medan vi gå.»
«Ja, har ni lust att höra, så kan jag nog tala om det,» svarade han och började.
«Första gången jag såg huldran, kunde jag väl vara en åtta nio år gammal, och det var uppe på stora vägen mellan Bjerke och Mo. Jag kom gående vägen fram, för jag hade varit borta ett ärende åt far min; då kom det ett stort vackert qvinfolk tvärt öfver myren till höger om vägen, och der är det ändå fullt med vattenpussar och videbuskar; jag minnes det så väl som om jag såg henne för mina ögon, det kunde vara så ljust som nu; brun klädning hade hon på sig och ett ljust huckle och i venstra handen en stickstrumpa, och vacker var hon; men hon gick tvärt öfver myren och videbuskarne och vattenpölarne brydde hon sig icke det minsta om; hon gick som om de aldrig hade varit der. Jag såg på henne, medan jag gick vägen framåt, men då jag hunnit ett stycke längre fram och en bergknalle hade kommit emellan, så att jag inte kunde se henne längre, så tänkte jag: det är då för galet, att menniskan skall gå der och plumsa i myren, du kan väl gå upp på bergknallen och säga för henne, att hon
