mossen, var der så fullt med folk, att han riktigt måste armbåga sig fram, men alla voro de tröjlösa och alla gingo de norrut. Han hann inte längre än bort i backen, förr än de kastade omkull honom, och der blef han liggande, tills mina systrar skulle ha in kon om qvällen; då låg han der och höll bägge näfvarne knutna för ansigtet, och det var alldeles blåsvart, och fradgan stod om munnen på honom. Då blefvo de inte litet förskräckta, må tro, de släpade honom med sig in och lade honom på bänken och se’n hämtade de mig. Då jag fick se honom, kunde jag förstå att det var på tok, och jag visste icke mer än en råd: jag tog ned bössan från väggen och så sköt jag utmed honom, men han rörde sig inte mer än stocken, som Gjerdrumsborna ha lagt midt öfver vägen der. Han låg så död som en sten, han.»
«Jaså,» tänkte jag, och så laddade jag om igen. «Kom och hjälp mig ta i, flickor,» sa’ jag, «vi får lof att lägga honom der vi tog honom, för här tjenar det till ingenting.» Vi gjorde så, vi lade honom nere i backen, och så sköt jag igen, men då vaknade han minsann. Om han inte for upp alldeles under bösspipan, så vill jag aldrig komma lefvande härifrån. Och han glodde och stirrade rundt omkring sig så styggt, att vi nästan blef rädda för honom. Nå, se’n togo vi honom med oss hem, men han var skral, och så hemsk och konstig såg han ut allt sedan, så det kan ni aldrig tro; der han stod, der stod han, och stirrade framför sig som om ögonen ville trilla ur hufvudet på honom; inte
