blott för fromma eller s. k. framsynta menniskor, som äro i lifsfara på hafvet, och dyka upp der eljest intet land finnes. De underjordiska, som bo här, ha åkerbruk och boskapsafvel, fiske och jagt som andra menniskor, men här lyser solen öfver grönare gräsfält och rikare åkrar än på något annat ställe i Nordlanden, och lycklig är den, som kommer till eller kan få se en af dessa öar; «han är bergad,» säger nordlänningen. En gammal visa i Peder Dass’[1] stil innehåller en fullständig skildring af en ö utanför «Trænen»[2] vid Helgeland, den s. k. «Sandfläsen», en sandbank med fiskrika kuster och öfverflöd på allt slags vildt. Så skall det också midt i Vestfjorden ibland visa sig ett stort flackt åkerland, som blott dyker upp så högt, att axen stå torra; och utanför Röst, vid Lofotens södra ända, berättas om ett liknande huldreland med gröna backsluttningar och gula kornåkrar; det heter Udröst. Han som bor på Udröst har sin jakt liksom andra nordlandsbor; ibland kommer den fiskarena och jaktskepparne till mötes för fulla segel, men i samma ögonblick de tro att de stöta tillsammans med den, är den försvunnen.
På Værö, nära Röst, bodde en gång en fattig
fiskare, som hette Isak; han egde intet annat än en
båt och ett par getter, som hans hustru höll vid lif
med fiskreska och de grässtrån, de kunde samla ihop
