skarfvar, som sutto på en stock drifved och i ett nu var han förbi dem. Så gick det både långt och länge, och han blef så törstig och så hungrig och trött, att han icke visste sig någon lefvande råd, och han satt nästan och sof med rorkulten i hand; men bäst som det var, skrapade båten mot stranden och törnade emot. Då fick Isak upp ögonen, må tro. Solen bröt genom tjockan och lyste öfver ett vackert land; höjderna och bergen voro gröna ända upp till toppen, åker och äng sluttade upp mot dem, och han tyckte sig känna en lukt af blommor och gräs, ljufligare än han någonsin känt.
«Gud ske lof, nu är jag bergad, det här ä’ Udröst,» sade Isak för sig själf. Rakt framför honom låg en kornåker med ax så stora och fulla, att han aldrig hade sett maken, och genom den kornåkern gick en smal väg upp till en grön, torftäckt jordhydda, som låg ofvanför åkern, och på taket betade en hvit get med förgylda
