Om en stund kom han in igen med sina tre söner; det klack till litet i Isak, med det samma de kommo in genom dörren; men gubben hade väl lugnat dem, ty de voro mycket vänliga och godsinta, och så sade de, att han skulle hålla bordskick och sitta qvar och dricka med dem, ty Isak reste sig och ville gå från bordet; han var mätt, sade han. Men han gjorde dem till viljes, och så drucko de glas om glas, och emellanåt togo de sig en tår af ölet och mjödet; vänner blefvo de och kommo väl öfver ens, och så sade de, att han skulle göra ett par slag ut på sjön med dem, så att han kunde ha litet med sig hem, då han reste.
Den första seglatsen de gjorde var i en stark storm. En af sönerna satt vid styret, den andre satt vid halsen, den tredje var mellanrumsman, och Isak måste begagna stora öskaret, så att svetten lackade om honom. De seglade som de varit galna; aldrig refvade de segel, och när båten var full med vatten, stucko de upp på vågorna och seglade den läns igen, så att vattnet stod ut från akterändan som en fors. Efter en stund lade vädret sig, och de började fiska. Det var så tjockt med fisk, att de inte kunde få sänket till bottnen för det fiskstim, som stod nedanför dem. Sönerna från Udröst drogo upp oupphörligt; Isak kände också duktiga napp, men han hade tagit sina egna fiskedon, och hvarje gång han fick upp en fisk till relingen, släppte den igen, och han fick inte så mycket som ett ben en gång. Då båten var full, foro de hem till Udröst, och sönerna rensade fisken och hängde den på torkställningar, men
