kostade många, många hundrade daler, och så reste de. Då de så hade varit på många kungsgårdar och sett på prinsessorna, kommo de sent omsider till en konung, som hade sex döttrar; så vackra kungadöttrar hade de aldrig sett, och så friade de till hvar sin, och då de hade fått dem till sina fästmör, reste de hem igen; men de glömde alldeles, att de skulle ha en prinsessa med sig till Askepilten, som var qvar hemma, så betagna voro de i sina fästmör.
Då de nu hade rest ett godt stycke på hemvägen, kommo de tätt förbi en brant fjellvägg, der jättegården var. Jätten kom ut och fick se dem, och så förvandlade han dem till sten allesammans, både prinsarne och prinsessorna. Konungen väntade och väntade på sina sex söner, men huru länge han väntade, så kom det ingen. Han blef mycket bedröfvad och sade, att han aldrig kunde bli riktigt glad mera; «hade jag inte dig qvar,» sade han till Askepilten, «så ville jag inte lefva, så sorgsen är jag, derför att jag har mist dina bröder.» — «Men nu har jag tänkt bedja om lof att få resa ut och söka upp dem, jag,» sade Askepilten. «Nej, det får du inte lof till,» sade fadren, «du blir bara borta du också.» Men Askepilten ville och skulle åstad, och han tiggde och bad så länge, tills konungen måste låta honom resa. Nu hade konungen icke annat än en gammal hästkrake att låta honom få, för de sex andra kungasönerna och deras följe hade fått alla de andra hästarne han hade; men det brydde Askepilten sig icke om; han satte sig upp på den gamla skabbiga hästen, han. »Farväl, far!» sade han till konungen, «jag skall
