ska’ jag väl försöka ändå,» sade Askepilten. «Och bröderna mina, som stå förvandlade till sten här utanför, vill jag försöka att frälsa, och dig vill jag också rädda,» sade han. «Ja, efter du ändtligen vill stanna qvar, så få vi väl försöka finna på ett råd,» sade prinsessan. «Nu skall du krypa in under sängen der, och så måste du lyss noga efter hvad jag talar med honom om. Men ligg ändtligen riktigt stilla.» Ja, han kröp under sängen, och knapt var han väl ditkommen, förr än jätten kom hem. «Hu! här luktar kristen man!» sade jätten. «]a, här kom en skata flygande med ett menniskoben och släppte ned genom skorstenen,» sade prinsessan; «jag skyndade mig nog att få det ut, men lukten gick inte så snart bort ändå.» Ja, då sade jätten inte mera om det. Då det nu blef qväll, gingo de till sängs, och då de hade legat en stund, sade kungadottern: «Det är en ting jag gerna ville spörja dig om, om jag bara tordes.» — «Hvad är det för en ting?» sporde jätten. «Det är, hvar du har ditt hjerta, efter du inte bär det på dig?» sade kungadottern. «Åh, det är något, som du inte behöfver spörja om, men annars ligger det under dörrhällen,» sade jätten. «Åhå! der ska’ vi väl försöka finna det,» sade Askepilten, som låg under sängen.
Nästa morgon steg jätten mycket tidigt opp och gick till skogen, och knapt var han åstad, förr än Askepilten och kungadottern togo sig till att leta under dörrhällen efter hans hjerta; men allt hvad de gräfde och letade, funno de ingenting. «Den gången har han lurat oss,» sade prinsessan, «men vi få väl fråga honom än
