en gång.» Så samlade hon alla de vackraste blomster, hon kunde finna, och strödde rundt om dörrhällen — den hade de lagt på sitt rätta ställe igen — och då det led på tiden att de väntade jätten hem, kröp Askepilten under sängen igen. Då han väl var under den, kom jätten. «Huuu! här luktar kristen man!» sade jätten, «Ja, det kom en skata flygande med ett menniskoben i näbben och släppte det ned genom skorstenen,» sade prinsessan, «jag skyndade mig nog att få det ut, men det är väl det, som det luktar af ändå.» Då teg jätten stilla och sade icke mera om det. Men om en stund sporde han, hvem det var som hade strött blomster kring dörrhällen. «Åh, det har jag gjort,» sade prinsessan. «Hvad skall det betyda då?» sporde jätten. »Åh, jag har dig så kär, att jag måste göra det, då jag vet att ditt hjerta ligger der,» sade prinsessan. «Ja så; men annars ligger det inte der, du,» sade jätten.
Då de nu hade lagt sig om qvällen, sporde prinsessan igen, hvar hans hjerta var, för hon höll så mycket af honom, att hon gerna ville veta det, sade hon. «Åh, det ligger borta i skåpet der på väggen,» sade jätten. Ja så, tänkte Askepilten och prinsessan, då ska’ vi väl försöka finna det. Nästa morgon var jätten tidigt på fötter och gick till skogen igen, och knapt var han gången, förr än Askepilten och kungadottern voro i skåpet och letade efter hans hjerta; men allt hvad de letade, funno de ingenting der heller. «Ja, ja, vi få då väl försöka en gång till,» sade prinsessan. Hon smyckade ut skåpet igen med blomster och kransar, och då
