106
NOEGES STOimNig.
myndigheten blott för att inskränka den. På dessa skäl förmådde han riksförsamlingen att förändra den 41:a paragrafen till närmare öfverensstämmelse med Adlers och sitt eget utkast och prins Kristians önskningar och låta följande tre paragrafer utgå. Af någon egentlig betydelse var dock denna förändring icke, ty konungen var naturligtvis bunden af stortingets beviljande myndighet, om han önskade upprätta flere departement, och ett bemyndigande att vidtaga en omreglering i do af konstitutionen bestämda låg ju redan i det ursprungliga förslagets § 44, hvilken komiteen tillagt sitt första utkast under intrycket af Kristian Fredriks sidoinflytande i komiteen.
Af större betydelse var det, att riksförsamlingen på konstitutionskomiteens eget förslag beslöt att låta § 53 om borgarrätten utgå, hvadan det blef öfverlåtet åt den privata lagstiftningen att bestämma, hvilken i allmänhet borde anses som norsk borgare. Men då fast uppehåll inom riket enligt Norges då varande lagstiftning var det snart sagdt enda vilkoret för norsk borgarrätt, ansåg man det nödvändigt att i stället bestämma särskilda kompetensvilkor för embetsmännen, eller, såsom Kigsforsamlingens Porh. uttrycka saken: »hvem der med Hensyn til Embeders Erholdelse skal anses som Norsk Borger». Och här uppstälde man i enlighet med Weidemanns grundlagsförslag den regeln, att rätten till embeten förbehölls de infödde eller de då inom riket vistanue (danskar), som aflagt trohetsed till landet', eller, såsom beslutet på Diriks' förslag ändtligen stiliserades, »icke vägrat att erlägga eden att häfda Norges sjelfständighets. 2 Men härtill lade man ytterligare tvenne punkter, utöfver hvad det weidemannska förslaget innehöll, i det man för framtiden äfven inrymde kompetens till embeten åt den, som tio år vistats i riket eller af stortinget naturaliserades. Detta sista moment var förmodligen föreslaget af Falsen i komiteen eller passade i allt fall i stycke med § 35, mom. f, i Adlers och hans utkast, som lydde: »Ber0mte Lserde og Kunstnere
1 I enlighet med prins Kristians cirkulär af den 19 februari.
3 Denna förändring, som alldeles eluderade den med vilkoret afsedda verkan, gjordes) med afseende på sådana i Norge vistande danskar, som ej voro embetsmän och således ej haft någon särskild uppfordran, att aflägga eden.
