blifva vald till hans efterträdare i Sverige[1]. Men derför måste det vara honom angeläget att framstå för svenskarne som en vän och gynnare af konstitutionela grundsatser, då han väl visste, att en enväldig monark efter danskt mönster aldrig i detta rike kunde komma på tal[2].
I de stater, som i slutet af det adertonde och början af det nittonde århundradet sökt att förverkliga de franska revolutionsmännens teorier, hade dock försöken icke så mycket misslyckats på grund af furstarnes motvilja mot folkens sjelfstyrelse, som icke fast mera genom det sega och energiska motstånd, som de privilegierade samhällsklasserna satte mot tillämpningen af läran om allas borgerliga likhet. Men denna allmänna borgerliga likhet var i Norge på denna tid redan en fullbordad gerning. Här är icke stället att närmare utveckla, huru den gamla norska adeln, sedan dess rikedomar hopats på några få händer, småningom smalt hän i böndernes led, och huru den nya danska adeln, oaktadt den gynnades af regeringen genom vidsträckta privilegier, dock aldrig lyckades samla några rätt betydande jordegendomar, utan tvärt om genom en lagstiftning, som i hög grad gynnade jordens utstyckning, efter hand förlorade, hvad den tagit i arf efter den gamla inhemska adeln[3], så att de många privilegierna vid tiden för Norges skilsmässa från
- ↑ Detta framgår dels af Schmettows beskickning till Essen i Strömstad den 5 mars, för hvilken denne redogör i sina rapporter till Karl Johan af den 7 och 15 mars, dels af Kristians eget bref till Karl XIII af den 9 mars, och samma hopp fick slutligen sitt klaraste uttryck i K. M. Falsens skrift i juni månad: Hvad har Norge at haabe, hvad har det at frygte af en Forbindelse med Sverrig, og under hvilken Betingelse kan denne Forening ene være ønskelig? Här framhålles med styrka, att Kristian genom sin karakter och genom Norges konstitution erbjöde långt större garanti äfven för Sveriges konstitutionela frihet än Karl Johan, om hvilken man måate vänta, att, om han lyckats genomföra kieltraktaten i Norge, han sedan med norska trupper skulle omstörta äfven Sveriges författning, sid, 19 o. f.
- ↑ A. Faye, Norge i 1814, sid. 37, antager till och med, att den bestämmelse i cirkulären af den 19 febr., som bjöd, att för hvarje amt skulle väljas minst en bonde och att den valde menige af armeen också skulle vara bonde, sannolikt var beräknad på att också vinna den svenska allmogen för Kristians skandinaviska planer. Ett exemplar af Grundloven blef ock i juni öfverlemnadt till grefve Essen af general Staffeldt. Wieselgrens Essen, sid. 215.
- ↑ Se Sars’ nyssnämda afhandling.
