Sida:Norska grunnlagen och dess källor.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs
12
NORGES STORTING.

Danmark på några få undantag när endast utgjorde en rikedom i värdelösa papper. Dessa undantag voro förutom några adliga säterier[1] grefskapet Jarlsberg, som innehades af grefve Wedel, och baroniet Rosendal, som egdes af Hoff-Rosenkrone[2]. Det är klart, att då den dansk-norska adeln var föga talrik och dess intressen i det hela sammanföllo med de oprivilegierade samhällsklassernas, kunde dessa få ätter icke sätta något verksamt motstånd mot införandet af ett statsskick, grundadt på allas likhet i medborgerliga rättigheter och pligter, i synnerhet som de af ofvan angifna skäl icke kunde räkna på något stöd hos Norges då varande regent.

I det stora taget sönderföll folket i fyra klasser: embetsmän, köpmän, jordbrukare och arbetare, till hvilka sist nämda jag räknar husmännens betydliga klass (torpare, backstugusittare och inhyseshjon). Hos arbetarne fans säkerligen ännu icke något begrepp om politisk frihet och knappast heller hos den stora massan af jordbrukare, d. v. s. bönder och »bygselmænd» (arrendatorer). Om sitt personliga oberoende har väl den norske bonden i alla tider varit mycket ömtålig, och hans sjelfkänsla hade till en del funnit stöd hos regeringen, som anlitade hans medverkan för rättvisans skipande. Sålunda skulle alltid en aktningsvärd bonde sitta i förlikningskommissionerna på landet[3], och han bibehöll ännu allt jemt sin plats i lagrätten, der han var meddomare med sorenskriveren i odels- och egendomstvister samt i mål, som gingo å lif och ära[4]. Men då Norge sedan århundraden upphört att utgöra en egen stat, och de särskilda bygderna under hela detta tidskifte styrdes så godt som enväldigt af sjelfrådiga, om ock gent emot bonden patriarkaliska och välmenande embetsmän, så kunde naturligtvis under den nästan fullständiga bristen på nationela institutioner[5] ingen nationalkänsla hos den stora

  1. De mest betydande innehades af ätterna Anker och Løvenskiold.
  2. Härtill kommer grefskapet Laurvik, som dock 1805 blifvit såldt till konungen af Danmark, som nu genom ombud skötte grefskapets förvaltning.
  3. For. 20 jan. 1797.
  4. Kristian den femtes Norske Lov, 1—7—1 & 2.
  5. En sådan egde man dock sedan Kristian IV:s dagar i den norska hären, som förvärfvade mycken heder i krigen mot Sverige och så till vida väckte nationalkänslan, att den vande norrmännen att gent emot svenskarne