GRUNDEAGÉN AF DEN 17 MAJ. 123
Långt mera ingripande var den förändring, som riksförsamlingen vidtog i fråga om ärendenas behandling i stortingets afdelningar, eller det tillägg, man hur gjorde för att äfven mot lagtingets veto framtvinga ett beslut. Kömiteen hade föreslagit, att stortinget skulle utöfva sin lagstiftande makt, d. v, s. sin i inskränkt bemärkelse lagstiftande och sin Finansiela myndighet,1 i och genom stortingets tvenne afdelningar, odelsting och lagting. Detta förslag, som i riksförsamlingen uppkallade enkammärsystemets anhängare inom kömiteen, Motzfeldt och Wergeland, till strid emot tvåkammarinstitutionen och Falsen och Sverdrup till försvar för systemet, som var »taget ur de bästa konstitutioner, den engelska och amerikanska», blef visserligen antaget af riksförsamlingen, men endast med en pluralitet af 54 röster mot 52. Då man emellertid ansåg, att icke lagtinget borde kunna absolut hindra »hvarje nyttigt förslag, som ej anstod det samma», så beslöt riksförsamlingen på Fr. Schmidts förslag vid frågan om ärendenas behandling i tingen, § 82 (76, 76), att sedan ett förslag från odelstinget två gånger blifvit af lagtinget afslaget, skulle hela stortinget sammanträda och afgöra saken med en pluralitet af 2/3 af de afgifna rösterna. Detta vore, menade tvåkammarsystemets anhängare, Falsen, Wedel m. fi., att alldeles tillintetgöra afsigten med stortingets indelning i två kammare, och vi finna en genklang af denna uppfattning i Sibberns samtida dagbok på Eidsvold:
sGud hjselpe os, dersom dette kom under en Engbenders Kritik; thi en st0rre Inconsecfvents have vi vel endnu ikke ved Constitutionen begaaet. Vi have i den Z8;e § antaget Inddelingen. af Lagthing og Odelsthing af de der anförte Aarsager, og ved Tilss3tningeu i den 82:e § tilintetgJ0re vi aldelea al den Nytte, denne Inddeling skulde stiften.
Denna uppfattning var till en väsentlig del oriktigl, men bör noga beaktas, emedan den bidragit till att gifva be 1 Sedan 1839, då man först började att i. detta stycke följa grundlagens bud, så att stortinget endast kom att votera öfver odelstingets förslag, hafva endast 4 lagar a£ 23 blifvit antagna mot lagtingets veto. Se Det jurid, Fakultets Betsenkn, sid. Il, Hvilken styrka ett sådant betingadt veto, som kan upphäfvas genom en pluralitet af a/s bland de afgifna rösterna, i sig eger, bevisas ock af Amerikas exempel. Intill 1874 hade unionspresidenten (enl. Maurice Block) 29 gånger begagnat sitt veto och blott två gånger ntan resultat. Förhållandet är dock här något olika, dels der-
