GRUNDLAGEN AF DEN 17 MAJ. .133
följande, högst märkliga deduktion', som i mina ögon hårdt när tar sig ut som en syndabekännelse:
»Sjelden kommer en Sag af nogenluncte Vigtighed til Storthingets Plenum, nden Meningerne derom i Thingene have vasret saa deelte, at der er liden olier ingen Sandsynlighed for at de to Trediedele af Representationen skulle blive enige om, enten at antage eller forkaste den. Er mi Gjenstanden, der behandles paa Storthinget, af den Beskafienhed, at den n0dvendigon maa og skal afg0res paa samme, hvad vil da l?0lgen TEere, hvis man behandler den efter Forskrifterne i den 76:e §? - - -Detviistesig noksorn paa forrige Storthing, og det er desuden noget, som ligger i Sågens Natur, at Skattefordelingen stedse vil blive en af de Gjenstande, der foraarsage meest Uenighed og Forskjel i Meninger. Kan man ikke nasgte dette, saa tar jeg og i Almindeligbed paastaae, at det paa Storthinget vil vtere saa godt som umnligt at erholde 2/3 af Stemmerne for en Lov angaaende Skatters Fordeling eller en Skattelov.B Alltså följer:
»at Bestemmelserne i Grundlovens 76:e § blöt have Hensyn til eller angaae saadanne borgerlige Love eller Foranstaltninger, hvis endelige Afgjarelse paa det Storthing, hvor de foreslaaes, ikke er absolut forn0den, hvarimod Skattelove og alle saadanne Qvmstioner, som ntfdvendigen skulle afgj0res paa samme Storthing, hvor de foreslaaes eller fremssettes, ikke kunne behandles andensteds end i det samlede Storthing og ikke afgj0res paa anden Maade end ved simpel PluTalitet.»
I sammanträngd form skulle denna slutledning lyda: emedan grundlagens bud i § 76 om ärendenas behandling icke kan efterlefvas i fråga om skatter och andra nödvändiga lagar, alltså måste dessa behandlas på ett annat sätt. Men - om detta sättkänner grundlagen dess värre intet.
Förhandlingarna vid Norges första lagtima storting bevisa ock, att detta åskådningssätt varit det i synnerhet afgörande. Man gick här så långt, att man genomdref privata lagar direkt i samladt storting, emedan de ansågos nödiga, och emedan man slutligen fick brådt om, och stortingets konstitutionskomité lemnade efter sig ett grundlagsförslag, i hvilket bland annat föreslogs, att lagar, som icke kunde drifvas fram genom afdelningarna eller vinna erforderlig pluralitet i stortingets plenum, skulle, om de vore nödvändiga, afgöras direkt i stortingets plenum med enkel pluralitet, sedan en komité uppsatt nytt förslag. Ja, redan under första månaden af sin sammanvaro fat 1 Falsen, Norges Grundlov, Bergen (1817), sid. 122-128.
