138 KOKGES STOBTIKG.
?ket nedsatt komité, som icke är utrustad med något sådant minoritetsprivilegium att gäcka majoritetens vilja?
Hvad en sådan opinion i sjelfva verket innebar, blir klart, om man betänker, att tvåkammarsystemet var i sjelfva riksförsamlingen antaget med en pluralitet af två röster, och att af riksförsamlingens 112 ledamöter voro endast 19 medlemmar af första urtima storting och endast 10 af det första lagtima. Detta blef af så mycket större betydelse, som grundlagens författare användt en statsrättslig terminologi, som ej stämde rätt väl öfverens med norskt språkbruk, särskildt hvad angår den generela användningen af orden lag och lagstiftning, hvilket gjorde det möjligt, att grundlagen framdeles kunde blifva en gåta äfven för några af riksförsamlingens egna medlemmar, sedan de tappat bort nyckeln till dess rätta tolkning. Lägg nu härtill, att tvåkammarsystemets anhängare biand dessa hade af tillägget till § 82 (76, 76), hvars reela betydelse de öfverskattade, blifvit något afkylda i sin ifver för det norska tvåkammarsystemet, hvilket erfarenheten på 1815 - 16 års storting slutligen tvang dem att uppgifva.
Så gick det till, att lagtinget, blef ett Privilegieradt lagutskott och tvåkammarsystemet upphäfdes, Således icke i konstitutionskoiniteen, icke i riksförsamlingen, icke i grundlagen',
1 Skulle något ytterligare bevis härför vara. af nöden, så kunde inan tiil sist emot den nu varande juridiska fakulteten i Krietiania ooli dess föregångare anföra en vetenskaplig auktoritet, som är så mycket mera vitnesgill, som han var samtidig med händelserna och tolkade grundlagen af dess eget innehåll och den samtida statsrätt, på hvilken den hvilade, utan att ledas eller missledas af en senare praxis. l)å varande prokuratorn i Trondhjem, sedermera professorn vid Kristiania universitet- II. Steenbuck utgaf på hösten 1815 några nBeniasrkninger över Norges Grundlov», hvilka tydligen äro bygda på förutsättningen af ett fullständigt tvåkammarsystem, Sålunda säger förf, sid. 89, att Adlers och Falsens i deras utkast angifna grund för namnet odelsting - nämligen att »det paa Nationens Yegne best-eramev Afgifter og Paalälg» -- icke vore fullt adeqvat efter Norges grundlag, emedan »Odelsfchinget kun har Eet til at foreslaae, men ei at paalasgge Skatter». Och längre fram fortfar han: »Ligefrem er Storthinget den lovgivende Forsamling, Odelsthinget den förste Afdeling deraf og Lagthinget den anden AfdeHng.» Sid, 152 jemför han körningens provisoriska anordningar med »de af Storth. givne Love om Skatter og Faalieg og dog kunne disse ikke andet end kaides Lovcf. Slutligen säger han (sid. 153). att frågor om grundlagsändringar också måste behandlas i odelsting och lagting, emedan det heter
