GRUNPLAGiEN AF BEN 17 MAJ. 143
tyckes mig hafva bort besvaras sålunda, att ett grundlagsförslag kunnat vinna laga kraft, om det erhållit 2/3 af alla odelstingets röster och s/3 af hela stortingets.
Att § 79 om konungens begränsade sanktionsrätt också är tillämplig på grundlagsförändringar, beslutna i laga form, är klart deraf, att paragrafen innehåller en allmän regel, och att grundlagen icke undantagit grundlagsförändringar från denna regels verkan.
Då man häremot anför, att några af riksförsamlingens egna medlemmar och särskildt konstitutionskomiteens koryféer, Falsen, Wedel och Sverdrup, ett tiofat af år senare tillerkänt konungen ett absolut veto i grundlagsfrågor, så har man förbisett, att ingen af dem funnit detta veto i grundlagen, utan i »Sågens Natun. Men om den frågan äro icke riksförsamlingens medlemmar mera kompetenta domare än någon annan. Ty hvad var i sjelfva verket år 1824 sakens natur? Benjamin Constant och den moderna statsrätten, se det var sakens natur! Men år 1814 låg det suspensiva vetot för Eidsvolds grundlagsstiftare i sakens natur, och några år förut var det sakens natur, att blott det suveräna folket kunde bostämma reglerna för regeringens verksamhet och lagstiftningens utöfning. Ett sådant föränderligt väsen är som auktoritet betraktadt icke särdeles tillförlitligt, ty sakens natur är en annan i dag, än hon var i går, och skall i morgon vara åter en annan.
A andra sidan har man sagt, att förhandlingarna på Eidsvold skulle bevisa, att riksförsamlingen alls icke skulle velat inrymma konungen något veto i grundlagsfrågor. Ty den 3 maj, innan konstitutionskomiteens förslag börjat dryftas i riksförsamlingen, väckte Hegermann tvenne alternativa förslag om tillägg till § 115, som lydde:
»Dog maa saadan Förändring aldrig modsige denne Grundlovs Principer, men alene angaae Modificationer, der ifcke rofcke eller forandre denne Constitntions Aand, og b0r endvidere sU af Storthinget vsere enig med, inden saadae Förändring kan ske; eller rettere: Förändringen kan ikke vinde Lovskraft, uden efter de i § 83. 84 og 8o(77-79)indbefattede Bestemmelser.»
Nu antog riksförsamlingen, ehuru med en liten förändring, det förra af dessa alternativ och har således förkastat det senare och dermed äfven lagbchandling för grundlagsfrågor och dermed konungens veto. Detta s. k. historiska bidrag
