FÖKBEREDANBE KONSTITUTIOSSAREETEN. 47
skattande myndigheten oafkortad, och konungen kunde »ingen skatt eller afgift pålägga utan stortingets samtycke». Det hade vidare den kontrollerande makten och skulle mottaga »räkenskap för statens författning, dess inkomster och utgifter»T samt kunde fordra redovisning och ansvar af hvarje offentlig funktionär för hans förvaltning. Men lagstiftningen var delad mellan stortinget och konungen, hvilken egde ett absolut veto mot stortingets beslut i enlighet med grundsatsen, att »lagen är öfver konungen och stortinget, så länge den icke är häfd af begge». Sålunda föreskrefs efter den svenska regeringsformens mönster, att »stortinget - - - kan i förening med konungen förändra, bestämma, hafva och gifva civila, administrativa och andra lagar i öfverensstämmelse med konstitutionen» och »konungen kan utarbeta och föreslå lagar, men inga gifva utan stortingets sanktion, och stortinget kan utarbeta och föreslå lagar, men inga gifva utan konungens sanktion»2.
Den verkställande makten tillhörde konungen, som'ock »i alla de ting, som konstitutionen icke berört, skulle ega fri makt och rådighet». Dock skulle ingen kunglig order utföras, om den icke var undertecknad af konungen och kontrasignerad af en embetsmän3. Så till vida hade förslaget i jemförelse med Sveriges grundlag gjort en inskränkning i konungens myndighet, att hvarje angreppskrig var i sjelfva konstitutionen förbjudet. Det var ock uttryckligen utsagdt, att konungens helighet var betingad deraf, att han höll konstitutionen.
Reglerna för grundlagsförändringar äro högst besynnerliga. Hvarje storting skulle kunna öka de Konstitutionela lagarna
' Jfr R. E\ § 58: »Vid hvarje ritsdag låte konungen uppvisa statsverkets tillstånd i alla dess delar, till inkomster och utgifter, fordringar och skulder.»
5 Jfr svenska K. P. § 87: »Riksens ständer ega gemensamt med konungen makt att stifta allmän civil- och kriminal- samt kyrkolag och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäfva. Ej må konungen utan Tiksens ständers samtycke, och icke stunderna utan konungens, någon ny lag göra eller gammal afskaffa.»
3 Jfr franska konstitutionen af 1791, titre III, ch. II, sect. IV, art. 4: »Aucun ordre da roi ne peut étre exéeuté, s'il n'est signe par Isi et contresigné par le minUtre ön 1'ordoiuiateur du departement,» Jfr ock Sveriges R. F. §38. . .
