Sida:Norska grunnlagen och dess källor.djvu/72

Den här sidan har inte korrekturlästs

72 NORGES STORTING.

landet af fogden och presten, hvilka ock, så vidt de voro valförrättare, egde att i första hand tillsammans med sina medhjelpare afgöra alla strider om rösträtten1. Visserligen gör icke förslaget uttryckligen magistrat och amtmän till valförrättare i distriktsförsamlingarna, men att detta varit meningen, framgär tydligt nog af förslagets §§ 60, 62 och 69.

Vid frågan om rösträttens utsträckning hade Falsen blifvit öfverröstad i konstitutionskomiteen. Man öfvergaf således det af honom upptagna engelsk-amerikanska systemet, som gjorde rätten beroende af en förmodad befogenhet eller af ekonomiskt oberoende och jordegendom, och upptog i stället den allmanna rösträtten, som ju ock till grundsatsen vunnit erkännande både i Wergelands och Weidemanns förslag. Men vid tillämpningen gjorde komiteen vigtiga jemkningar, då den icke blott undantog fattig- och legohjon, utan äfven hela den egentliga arbetsklassen, matroser- och soldater inräknade. Derjemte upptog man från den franska författningen af 1791 eden till konstitutionen såsom ett nytt vilkor för att kunna i mantalet införas, ett vilkor för rösträttens utöfning, som också stadgades i några af de amerikanska staternas konstitutioner, såsom i New-Yorks och i Georgias första författning. I dessa sist nämda följde man dock så till vida den engelska lagen, att ed endast borde afläggas vid särskild uppfordran af kandidater eller röstberättigadeeller af valförrättarne. I Amerika och Frankrike svuro väljarne trohet mot staten eller mot staten och . konstitutionen. I England åter innebar eden, sådan den tid efter annan formulerades i Elizabeths, William III:s, Annes och George II:s statuter, en försäkran, att man ej mottagit betalning för sin röst eller låtit sig på annat sätt olagligen påverkas, eller att man egde de af lagen fordrade egenskaperna, eller ock att man ej förut användt sin rösträtt för samma val.

Reglerna för rösträttens förlust och suspension upptog komiteen ur det adler-falsenska utkastet, men med några ändringar, som gjorde dem mera passande för en monarkisk stat och för norska förhållanden. Dessa §§ i titkastet voro nämligen, såsom vi sett, en ren öfversättning ur den franska direktorialför 1 Se Bil. I, §§ 55 och 58.