då
NOHGES STOBTIKG.
falla ännu mera ändamålslöst eller rent af obilligt och skadligt att på detta sätt åtskilja kamrarnas kompetens, då representationen sjelf nr sin midt valde den öfre kammaren och således fick lätt att beröfva vissa valkretsars representanter förslagsrätten, låt ock vara, att dessa representanter så till vida fingo en ersattsättning för sitt bristande initiativ, som deras röst fick ett så mycket större inflytande på de väckta frågornas afgörande. Detta var dock, hvad som skedde i den bataviska republikens författning af år 1798, hvars 60:e § beröfvade den öfre kammaren allt initiativ, trots det att vissa distrikt derigenom gingo miste om sin förslagsrätt, då de på grund af sättet för öfre kammarens sammansättning kunde komma att alldeles sakna representanter i den kammare, hvilken initiativet enligt författningen uteslutande tillhörde. Och alldeles på samma sätt ordnades saken i komiteens förslag. Det behöll de adler-falsenska reglerna för lagtingets bildande, ehuru modifierade efter nederländskt mönster, så att lagtinget fick en för hvarje riksdag skiftande personal, men upptog icke dess mindre, liksom satnma nederländska författning, den daunouska teorien från Frankrikes direktorialförfattning, som i tingens olika kompetens sökte en särskild och ny grund för representationens delning1. Sålunda öfvergaf man äfven i detta stycke utkastets grundsats om tingens likställighet, som var upptagen från en gammal och väl bepröfvad författning, och lånade i stället en teori, som, satt i verket på andra håll, redan visat sig opraktisk.
På detta sätt försvagade grundlagsstiftarne ytterligare lagtingets ställning, och detta, åtminstone hvad en del af dem gäller, utan att de rätt visste, hvad de gjorde, såsom man
1 Anmärkas bör. att en dylik regel redan fans i Virginias iorfattnipg af 1776, som stadgade: »Ali laws shall originate in the honse of delegates»: men här var denna regel förmodligen endast en qvarlefva från den öfvergångstid, då senaten icke åtgjorde ett sjelfständigt, folkvaldt led afrepresentationen, utan ett administrativt, af konungen eller hans ombud utnämdt råd med veto mot representationens beslut. I 1795 års författning åter stöder sig regeln på en statsrättslig teori, som af Sieyés vidare utbildades till hans bekanta vidunderliga system, och af hvilken vi äfven finna ett eko i det svenska konstitutionsutskottets betänkande om nationalrepresentationen vid 1809-10 års riksdag.
