Sida:Norska grunnlagen och dess källor.djvu/91

Den här sidan har inte korrekturlästs

KONSTITUTIONSKOMITEENS FÖRSLAft. 91

sådan författning (mom. fe)1; kunde knappast i en dylik forna intvingas. Att dessa moment icke dess mindre blefvo stående i paragrafen om stortinget» kompetens jemsides med lagstiftningsoch finansmakten, har, såsom vi skola se, i sin mån bidragit till att spränga tvåkammarsystemet.

Den stränga åtskilnad mellan den lagstiftande och verkställande makten, som man till grundsatsen antagit (se ofvan sid. 65), blef lika litet i komiteens förslag som i det adler-falsenska utkastet genomförd till sin yttersta konseqvens'2. För det första tillerkändes konungen uttryckligen initiativ i alla frågor, vidare fick han ett, i betraktande af de långa mellantiderna mellan lagtima storting, högst betydligt inflytande på den ekonomiska lagstiftningen genom sin rätt att gifva provisoriska förordningar rörande tull, handel och politi och slutligen andel i den lagstiftande makten till hela dess omfång genom sitt suspensiva vetoa.

detta moment - under förutsättning, att stortinget antoge Tians förslag om den egentliga lagstiftningens provisoriska öfverlåtande till en lagkomité - skulle erhålla följande lydelse; »At give og ophaeve Lave, saa tidt saadant, efter at den nye Lovbog er sat i Kraft, findes n0dvendigt».. Emellertid innebär icke denna omredigering ovilkorligen en sådan uppfattning, och i alla händelser utöfvar ej detta minsta inflytande på frågan om sakernas behandling; ty af hvad jag ofvan (sid. 81) anfört, äT det klart, att Motzfcldt sjelf, äfven under här nämda förutsättning, måste hafva fattat uttrycket Jdovgivende Magt» i § 78 i vidsträckt mening och ansett den samnias utöfning enligt konstifiitionskomiteens förslag bunden vid behandling i begge stortingets afdelningar.

1 »Les commissaires de ia comptabilitc nationales valdes enligt direktoriaiförfattningen af de gamles råd inom en lista, uppsatt af de femhundrades.

s Den enda monarkiska statsform, som någorlunda följdriktigt genomfört denna delning, var Sveriges B. F. af 1719 och 1720, mon ieke heller der är den fullständig. Ty konungen deltog i lagstiftningen genom sin rätt att utfärda provisoriska förordningar, och representationen i den verkställande matten genom sin medverkan vid rådsvalen o. s. v.

3 Detta veto betraktades dock icke egentligen af tidens politici som en andel i den lagstiftande makten, utan som ett medel för konungen att värna sin verkställande makt för ingrepp från den lagstiftande maktens sida och dessutom en utväg att få en omtvistad fråga närmare dryftad och öfvervägd. Utkastets författare hafva motiverat det sålunda: BFor end at bortfjerne den sidste Fare, som kunde true med at ophasve Ligevegten imellem den lovgivende og ud0vende Magt, den ncratig, at begge Dete af den Furste, ved et ulonidseeligt Tilfailde, kunde forenes om at foreslaae eii Lov, der gjorde Indijreb i den Sidste» Metti-gheder, maa intet Forslag erholde Lovs Kraft,