KONSTITTJTIOKSKOMITEENS FÖESLAG. 97
komiteens utgångspunkt, blifvit »en beständig og uryggelig Grundlov og Foreningspagt» mellan nationen och konungen, så snart som den blifvit af riksförsamlingen antagen och konungen vald. Och liade man tänkt sig detta förhållande mellan konung och folk, hade man väl ock bort »äga det, så mycket mer som man i sin närmaste källa hade en direkt uppfordran till ett sådant bud.
Resultatet af komiteens arbete var således ett förslag, som i många stycken tillgodogjort sig andra lands dyrköpta erfarenhet, men också utan kritik upptagit ön del efemera regler af mycket tvifvelaktigt värde. Maktfördelningen mellan den lagstiftande och verkställande makten var hufvudsakligen den samma som i det adler-falsenska utkastet: makten att besluta hos representationen, men med suspensivt veto för konungen i politiska frågor; stortingets beslut vid utöfningen af dess kollegiala rättigheter och dess kontrollerande makt uttryckligen från denna sanktionsrätt undantagna1, hvilket väl icke var lagstadgadt i utkastet, men följde deraf, att de förra skulle utöfvas af hvartdera tinget för sig, och den senare förmodligen var ämnad att af odelstinget ensamt handhafvas-; denna kontroll utsträckt äfven till den utrikes politiken, som af utkastet blifvit derifrån undantagen så till vida, som diplomatiska handlingar på traktater när icke kunde af representationen infordras; deremot enligt komiteens förslag ingen kontroll i kommandomål, hvilka
1 Det Tar väl endast odelstingets äklagarmakt, som § 86 undantog, men man liar med rätta ansett öfriga härmed sammanhängande beslut, t. ex. rätten att infordra rådsprotokoll och offentliga handlingar, enligt § 81 (76, 75), mom. f, ex analogia härigenom undantagna från sanktion. Jag har ofvan framhållit, att hela momentet varit obehöfligt, men det blir i alla händelser en inkonseqvens att undantaga åklagarmakten och icke tillika dess förutsättning, granskningamyndigheten. Denna inkonseqvens har dock sin enkla och naturliga förklaring derutinnan, att § 81, mom. f och h, som omhandlade granskningsrätten, var öfversatt ur en amerikansk författning, och § 86, som behandlade sanktionsrätten, var öfversatt ur en fransk.
a Denna förutsättning har sitt berättigande deri, att detta var gällande regel i de flesta konstitutioner med tvåkammarsystem, som då funnos och någonsin förut funnits, och särskildt i den författning, ur hvilken utkastet hemtat sin § 78, e. Men det bör dock anmärkas, att den tatariska författningen af 1798 föreskref laga behandling äfven för dylika mål, och att samma regel äfven upp stäldes i den Cisalpinska republikens konstitution. Höjer, Norées storting. 7
