lemna staden Kexholms område. Det var en man med ett särdeles förnämt utseende och skick och talade flytande väl, vida flera språk än man kunde rådbråka i Kexholm. ”Den namnlöse” var sällskaplig men ytterst förbehållsam. Han umgicks i några ”hus” i Kexholm. Hans ålder kände ingen; gammal såg han icke ut men var alldeles gråhårig då han trädde ur sin cell. Han dog som ”namnlös” efter att ha vistats elfva (?) år I Kexholm. Denne nye ”jernmask”, ty äfven den ”namnlöse” ansågs stå den regerande familjen alltför nära, utgör ett älsklingsämne för samtal i Kexholms societet. Äfven andra ”politiska fångar” omtalas, till och med svenskar och finnar, men berättelserna om dem äro så sväfvande och osäkra, att vi här förbigå desamma.
IV. En vacker hufvudstad i ett litet land.
Liksom då uppå en molnhöljd himmel, vid den framträdande solens ljusblick, en i rik färgskiftning glänsande regnbåge uppspringer — så helsar oss också ofta på historiens blad, midt ibland scener af nöd hos ett hårdt pröfvadt folk, en ljusglimt af ett högre lif, en regnbåge i de gladaste färgtoner. Den gamle Noah hade icke så orätt i sitt allegoriska antagande. Dessa glada ljusglimtar i ett folks historia, dessa färgrika regnbågar, vid hvilka öga och själ gerna hvila och ur hvilkas skimmer de hemta ny lifskraft för bildningens ofta flämtande lampa, de äro i sanning en borgen för att jordens folk icke äro ämnade att dränka sin tillvaro i nödens tåreflod.
En sådan regnbåge på det finska folkets nu töcken- och molnhöljda himmel är det fattiga Finlands vackra hufvudstad, det ljusspridande och förhoppningsfulla, glada Helsingfors.
Få städer i norden ha, då man tager med i betraktande de politiska, sociala och merkantila förhållan-
