trycker en allt annat nivellerande stämpel på Wiborg och äfven ger gamla Åbo stad en viss bestämd prägel. Helsingfors har nämligen en ganska ringa export, och en i det stora hela obetydlig rederirörelse (2,738 läster inklusive 10 ångfartyg). Dess handel består förnämligast af en stor import. En främling som kommer till Helsingfors v början icke hvad han skall tänka om staden annat än att dess läge är ett af de vackrare i Europa, att den är väl byggd och ser särdeles ung ut — kanske man till och med märker en viss brådska i dess utveckling. Det inre lifvets bestämmande momenter göra sig icke genast så tydligt gällande, som i de flesta andra städer af samma rang. Väl ser man talrika uniformer, något militär också och en artig mängd embetsmannakokarder, men intet af dessa element är på ett bestämdt sätt öfvervägande. Snart orienterar man sig dock — och staden vinner, ju förtrognare man blir med dess lif och seder.
Helsingfors är en ung stad. Väl anlades densamma redan af Gustaf Wasa vid Wandaåns mynning, en half mil åt nordost och flyttades till sin nuvarande plats ungefär hundra år derefter, i medlet af sjuttonde århundradet. Men de få minnen af någon vigt, som den har att bjuda uppå, göra dess äldre historia föga intressant. Staden, ehuru från början favoriserad och ämnad att bli sitt vis à vis Rewals konkurrent i handeln på Ryssland, mäktade emellertid icke höja sig till någon större betydelse inom detta gebit — och något annat kom tillsvidare icke i fråga. Det är först närmare två hundra år senare, som Helsingfors börjar gå uppåt med raskare steg. Sedan år 1812 bestämd till säte för finska regeringen, blef staden detta äfven år 1819. Icke ett fullt årtionde härefter eller 1828 flyttades akademiens säte ifrån det Sverige så nära belägna Åbo, från ”Minnenas stad”, till det då jemförelsevis likgiltiga Helsingfors. Den czariska politiken misstog sig icke i alla afseenden. Hon flyttade derföre också universitetet. Detta var nog praktiskt från en absolut mot-svensk. ståndpunkt betraktadt, ty det är längre från
