observatoriet samt katolska och tyska kyrkorna; till höger åter, å den s. k. Skatudden, f. d. finska flottans kasernbyggnader, det finska markka-mynthuset och den nya i färg- och metallglans skimrande ryska kyrkan. Och framför oss — hvilken tafla: åtminstone för ett finskt hjerta,
| ”Jag ser dina torn, dina stolta façader Sig ordna i hvita och glänsande rader”, |
sjunger Topelius om Helsingfors. O ja, man kan dikta en sång om denna vackra ”lättfärdiga mö, som på klipporna skalkas”. Det första ögat fäster sig vid är den på ett högt berg placerade, hela staden dominerande, Nikolaikyrkan, från hvars kupol man skall njuta förmånen alt kunna få se det ”lyckliga” Estlands kust och den gamla staden Rewal. Men sänker sig blicken något från detta vårdtornlika andaktstempel, så möter den väl en vida mera jordisk, men likväl vackrare syn. Vi antaga att vi anlände om morgonen. Framför oss utbreder sig ett torg, ”Salutorget”, 275 alnar långt och 195 alnar bredt, infattadt på ena sidan af nära nog palatslika, stora och i modern stil uppförda stenhus, och på on annan begränsadt af en med vackra träd planterad ”esplanad”, en grön, frisk oas i detta kaos af sten. Tvänne sidor af torget stöta med sina stenkajer omedelbart till vattnet. Det är morgon. Båt vid bål i flera rader trängas vid kajerna och torget hvimlar af folk, en sannskyldig myrstack, Och lika intresserade som myror och betänkta på sitt lekamliga underhåll se också alla dessa menniskor ut. Det är nämligen ”torgdags” nu och hela Helsingfors förser sig för dagen med allt hvad till lifvets nödlorft hörer, från salt strömming ända till sparris och tidiga bär, från träskålar och lerkrukor till doftande blommor och barnleksaker. Det är en brokig, larmande och dock väl ordnad tafla, som i morgonsolens glans tager sig högst liffull ut. Till venster om torget börjar den nämnda ”Esplanaden”, en särdeles täck anläggning, som, så snart träden hunnit växa till, skall kunna täfla med
