berätta underbara lurendräjerihistorier, den ena efter den andra.
Åländingen, ehuru i allmänhet försigtig, talar dock så gerna, att man lätt får honom att berätta, såvida han icke tror sig ha något att frukta. Mig trodde de gode männen sig dessutom kunna lita på, emedan jag reste utan pass och således ej kunde tycka om ”tullsnokarne.”
”Du pratar persilja”, afbröt Falkens Erik den gamle, ”men si jag skall omtala en kuriös ”passasch” för herrn här — det är god kognak och sådan skall ock historien bli.”
Och han började, med skalken lurande i ögat:
”Folk som reser utan pass är merändels icke så noga i politiken. Herrn kan derföre gerna få höra mitt äfventyr med engelsmännen under kriget. — Si det är så, att jag alltid varit svag för god kognak, fast hustru min grälar deröfver, men inte blir den sämre för det ändå. Nu var det så, att när engelsmännen voro här, så hade min granne Ropaus-Lasse varit ute och haft roligt, sa’ han, och si då fick jag också lust till den leken och gaf mig ut, jag, med pigan min — hvad heter nu menniskan igen — hon har ett så bortkrångladt namn.
Sonen till Falkens Erik rodnade.
”Hvad heter hon, Bengt?” sporde fadren.
”Kallista, far, det vet ni ju.”
”Nå ja, hon rodde, och bra ror hon, det skall Gud veta och fram kommo vi till korvetten ”Magasinet” (Magicienne). Vi rodde sakta fram till fallrepstrappan, ty si jag ville ombord.”
”Båt, ohoj! Hvad söken I här, godt folk?” frågade en karl på ramaste svenska.
Nu var jag liksom litet rädd ändå, för si hade våran länsman fått reda på min resa, så, f—n vet, huru det skulle ha gått för Falkens Erik då! Och som nu den der krabaten på skeppet talte svenska, så kände han mig kanske, ty der funnos allt många österbottniska sjömän hos engelsmännen, det visste vi
