dast 13 gånger kunde ”fylla hus”, och det till på den lilla Arkadiateatern, för
”Evoe! dessa gudinnor”,
så mäktade Stockholm med sin högst fem gånger större befolkning tio gånger oftare applådera dessa toner och det på den näst största af sina teatrar, — de mindre scenerna att förtiga.
För allt som gjorts för skön konst, specielt hvad teatern beträffar, står Finland och särskildt staden Helsingfors i stor tacksamhetsskuld till professor Fredrik Cygnæus, mannen som endast lefvat för det sköna på jorden. Tidigt förtrogen i konstens rike, der Rom, Florens och Paris voro hans själs hvilopunkter, förenade sig alla strålar af hans varma hjerta i det ädla sträfvandet att äfven i Suomis torftiga bygd sprida konstens idealiserande ljus, landets söner till vederqvickelse och uppmuntran i deras bistra strid emot hårda öden och en karg natur. Han skapade Helsingfors’ nya och vackra teater åt sina landsmän: ”en källa för vandraren i öknen, ett månsken på nattlig färd.” — Vi tro oss icke öfverdrifva, om vi säga att det är Cygnæus, som i främsta rummet i Helsingfors väckt intresset för skön konst till en lefvande verklighet. I alla fall är det han som förstått att skaffa understöd af hvarjehandn slag åt nästan alla Finlands nuvarande unga konstnärer. Estetices professor (numera emeritus) är han verkligen representanten af Helsingfors estetiska ståndpunkt, som med sina några fel dock förenar en viss förtjenst, hvilket lätt kan betecknas med de få orden: ”Kärlek till konsten — ehuru landet tuggar barkbröd.” Det är heroiskt att i en sådan situation ännu kunna svärma för idealer — men se deri dokumenterar sig just kärlekon till det sköna. Det materiella har aldrig kunnat skrämma Cygnæus; han är optimist — så är Helsingfors också. Parallelt med den ”finska” konstföreningen har derföre äfven uppstått ett ”konstnärsgille”, som med sina atheniensiskt glada årsfester med skämt och löje söker dölja torfligheten i stadens konstsamlingar. Men huru fattig på konstverk Helsingfors nu än är, så eger den dock
