Sida:Noveller och skizzer - Johannes Alfthan.pdf/118

Den här sidan har korrekturlästs
114
RESESKIZZER FRÅN POLEN OCH RYSSLAND.

som en sådan medlem af den israelitiska stammen måste förefalla en hvar, lika obehaglig är den genuint polska ”schackerjuden”, som i sin snuskighet och närgångenhet lifligt påminner om orienten. Hans luggslitna, talgiga rock döljer ett lika ”futtigt” inre. Han ”gör i allt” — i lump, i smycken, i pengar, i vackra qvinnor, med få ord i allt hvarmed pengar kunna förtjenas.

Den dernäst följande gruppen intages otvetydigt af ryssarne, som med hånlöjet på läppen gå omkring i den stad de eröfrat, och, militärer som de flesta äro, utgöra de i sina guldsmidda rockar ett lefvande bevis på våldets prålighet. De ryska damernas sträfvande går derföre också ut på att lysa som ”fina” damer ur den stora verlden. O! hvilken andlig blindhet! att tro sig kunna se ”fin” ut i jemnbredd med den verkliga polska ”pannan” (damen). Den sistnämnda tillhör rentaf ett sylfidiskt slägte. Hon sväfvar fram på ett sätt som det vore orätt att blott kalla gång, ty så lätt, så otvungen, så fri från all ansträngning är den framåtskridande rörelsen. Den polska qvinnans gång är också berömd öfver hela den civiliserade verlden. I ”pannans” hela väsende och skick uttalar sig en allt genomgående aristokratisk lyftning, som hon ovilkorligen meddelar åt hela sin omgifning. I allmänhet skön, bär hennes skönhet en alltför stolt karakter för att nedlåta sig att vara prunkande. Hennes ögon brinna och glöda icke som spaniorskans och italienskans, eller smälta i längtansfull vällust som orientens dotters, de stråla en lugnt och varmt till mötes och är man lycklig nog att något djupare få skåda i desamma, så läser man der tydligt historien om den kraft och uppoffrande fosterlandskärlek som de polska qvinnorna ådagalagt senast under de sorgliga tilldragelserna år 1863. Mera hängifvenhet för fäderneslandets dyra sak ha intet lands qvinnor någonsin visat sig ega och det i så stor och vidtomfattande skala. Det var de som i främsta rummet underhöllo entusiasmen, och de förtjena i sanning det höga namnet af den heliga eldens väktarinnor. Vårdad af deras späda händer kunde den sköna