Sedermera ingick han i en vidlyftig afhandling om hvilka prester som fingo utdela välsignelsen med tre och hvilka med två fingrar. Men jag frös och snart började lyckligtvis äfven min kamrat åter att frysa och teg. Af hvad den gode mannen talat hade jag icke förstått synnerligen mycket, men jag beklagade inom mig djupt att en ung man med de i öfrigt, åtminstone för en rysk tjensteman, försvarliga kunskaper, som min kamrat ådagalagt, skulle vara så snärjd i den religiösa formalismens boja, att han fann någonting för sin känsla sårande deri att två unga flickor ”vågade vara muntra i närvaro af en arkierej.” Ryssland kommer att gå framåt med stora steg, tänkte jag, jernvägar skola byggas, nya hamnar öppnas och ljuset från Europas vestra kulturstater skall söka sig en väg äfven hit, men det inre ljuset, sjelfva folkupplysningen, skall ännu länge låta vänta på sig. Hand i hand med cesarismens idé, skall den ”ortodoxa” kyrkans presterskap motarbeta hvarje sann andlig utveckling. Detta ligger sakens natur. En yttre politur skall snart nog påstrykas alla, äfven de sociala förhållandena, storartade reformer skola genomföras på ytan af de flesta af det medborgerliga lifvets förgreningar — men derinne skall masken fräta på folkets andliga kraft så länge det religiösa lifvet våldsamt hålles inom lås och bom — —
Vagnen stannade, min tankegång afbröts också. ”Isvolte, stantzia!” (om det behagas, se här stationen) ljöd konduktörens grofva basstämma och tungt nedhoppade han från sitt höga säte. Vi voro efter i hamn och i häl. Jag hade under resan rikligen trakterat mannen med cigarrer och votka (bränvin), han villfor derföre min anhållan att här dröja femton minuter längre samt intaga tschaj (the) för att värma sig. Härmed voro alla passagerarne belåtna och vi inträdde i stationshuset.
0, kan väl en ljuf förhoppning svikas på ett bittrare sätt än den frusne resandens, som under sin vinterliga fürd med ljufva aningar om en brasa och värme å raststället, med ens finner sig försatt i ett kallt,
