”Ja, landvägen, höga herr officer”, sade jag samt började ömsom svettas och frysa af förskräckelse.
'Stewart, ge karlen der en dugtig kognak’, befallde officern — och se det öfversatte den satans tolken också fast den saken talte för sig sjelf — och med kognaken for djefvulen i mig.
”Tack”, sa’ jag och grinade emot officern.
’Nå, huru är det nu med farleden till Bomarsund?’ frågade han och lade fem guldmynt på bordet bredvid sig. ’Du slipper icke för tomma ord — ut med sanningen, känner du vägen?’
”Jag lärde af far min att aldrig ljuga”, sade jag, ”Åhjo, nog tror jag att om de der guldpluringarne hitta vägen till mig, så nog hittar jag vägen till Bomarsund och jag känner alla klippor och grund med.”
'Signalera’, ropade officern till kapten Jäfvelson på Härregrant (Yelwerton på ”Arrogant”), att vi fått en lots ombord.’
Detta hviskade tolken till mig och jag blef igen så underlig till sinnes. Det frågade likväl ingen efter, utan jag fördes upp på däck. Skeppet gjordes klart till affärd och signaler vexlades med ett par andra fartyg. Det var visst vi som skulle börja trallen. — Jag fördes fram till rormannen. Uff, så jag var underlig till mods. ”Tänk om ryssdjeflarne skjuta ihjel mig när det blir nappatag af”, tänkte jag, ”eller om de få reda på allt det här, ifall jag åter kommer i land.” Tolken gjorde mig några frågor, dem jag besvarade och fartyget begynte sin kurs mot sydost.
”Hur länge skall jag vara här ombord?” frågade jag tolken.
Officern befallde mig tiga.
Då hördes med ens något oväsen vid babordsrelingen förut — och ”hast du mir gesehn”, den unga Kallista hoppar upp på däck. Jag blef så jämmerligt förlägen att jag glömde svara på flera af officerens frågor, hvarför han blef otålig.
’Hvad går åt karlen?’ frågade han visst flera gånger.
