Hvem har lyckats loda oceanernas största djup ... och hvem har vågat säga att han verkligen skådat ned i qvinnans själ? Ljufva hemlighet, som olöst ligger fördold för mannens blick, dig löser ingen, ja, intet i verlden, utom den kraft, som kärlekens kyss från en älskande qvinnas läppar förlänar.
Men Marie märkte att Lydia hade, såsom det heter, ”någonting på hjertat”.
Den enkla flickan fann inga ord för sina känslor, men hon slog sina vackra armar omkring leksysterns hals och hviskade:
”Goda fröken, säg hvad är det?”
”Marie, du får ej säga fröken,” afbröt Lydia henne, och nästan i samma andedrag tillade hon plötsligt: ”O, du vet väl hvem jag menar ... inte menar jag nu Hugo ... honom går det ju väl i alla fall, utan den andre, du vet.”
”Den andre?” frågade Marie något mer än naivt, ”hvilken annan? inte finns det väl mer än en Hugo?”
”Ja, det är nog säkert,” svarade Lydia och en djup rodnad purprade hennes ansigte och till och med hennes vackra, nu blottade hals, ”men det är alldeles icke fråga om honom nu, utan om ... den store namnlöse.
Och den hulda flickan lutade sig ner öfver sin väninna och framhviskade i hennes öra en af dessa qvinnohemligheter, hvilkas sanna natur vi män aldrig kunna fatta. Men Marie förstod sin vän.
Hvad de två nu meddelade hvarandra, den ena frågande, den andra svarande, det skulle vi kunna sammanfatta i de få och enkelt nog klingande orden: en blommas bekännelse.
Men hvem var fjäriln, som väckt denna blomma till lif?
Hvem det var veta vi icke, men hvar han var, det hade Marie förtrott sin väninna.
Vore jag nu Alexandre Dumas, så skulle jag säga: ”Hugo var glömd.” — Men Hugo var icke glömd. Väl lefde icke någon hvad realisterna skulle kalla varm känsla för Hugo i Lydias bröst, men hon äl-
