icke hade någon idé om, så att han litet uppbragt svarade:
”Idéa hit och idéa dit, fröken Lydia, men nog är det illa gjort att lemna mig så här,”
”Kors!” inföll Marie, ”ni har ju kammarjungfrun qvar.”
Det var för mycket till och med för en possessionat i Kexholmstrakten och han steg upp. Han var icke blek, det brukade icke egendomsegarne i den delen af Finland då för tiden bli af annat än fruktan för sina bönders vrede, men Hugo blef röd, mycket röd, och utfor i följande förebråelse:
”Adjö, fröken Lydia, adjö också lilla nippertippa Marie, jag tvår mina händer, och sitt ni der ni sitter!”
Och bort gick han, och dermed var allt slut i förlofningsväg för Lydia, och stackars Marie hade af ren pligtkänsla för sin fröken jemväl skjutit den unge, rike Hugo Forstadii hand ifrån sig, ty det talades i den lilla staden Kexholm derom att ung Hugos naturliga smak mera låg åt den smultronröda Maries svällande former än åt den något finare sammansatta fröken Lydias behag.
Hvem känner dock det verkliga förhållandet? Men hvad som är kändt, det är att partiet emellan Hugo och Lydia slogs upp, alt den gamle öfversten hvarje qväll drack tre ”toddar” i stället för de förut vanliga två; att tant Agnetas kafferäkningar i handlanden Lisitzins (den räfaktiges) bod blefvo allt större och större, att Marie började bli blek, att herr Hugo då han kom till staden brukade supa sig full, och att ingen annan än vår lilla borgfröken var lugn och såg mycket beslutsam ut och det oaktadt sqvallret i den lilla staden naturligtvis gick sin jemna, alla invånarne underhållande gång. Och detta sqvaller uträttade mycket, och negativt taget till och med litet godt, såsom vi snart skola få se.
