mindre hon älskar, ty kärleken är qvinnans kraft. Huruvida Lydia älskade ”den namnlöse” veta vi icke, men efter uppträdet på Walamo talade hela Kexholm, och vi tro staden då hade tusen invånare, derom att fröken Lydia von Eberhardt förälskat sig i en fånge. Baktalet glömde denna gång att tillägga att fången var ansedd för att vara en fursteson, en omständighet som tyvärr, om den nu ihågkommits, i betydlig mån skulle ha ursäktat Lydias förmenta skuld.
Klockan var 9 på morgonen. Lydia inträdde i sin faders skrifrum och lade sakta sin hand på gubbens axel. Hon lutade sig ned öfver den gamles grånande hufvud, en smäktande lilja öfver en bädd af vissnad mossa, och hon log, hon log så ljuft som en tindrande stjerna ler öfver ett vinterligt fruset landskap.
”Pappa ... nu är det bra ... se här,” sade den rodnande flickan,
Gubben var icke van att de senare åren se sin dotters kinder i rosors skimmer. Han såg derföre förvånad upp och sade:
”Lydia, du har icke gjort mig mycken glädje nu på senare tider, säg, hvarföre är du nu så glad?”
"Han är fri, pappa, han är fri,” utropade flickan och räckte gubben det kejserliga brefvet. Och der stod Nikolaus under ordern med förgyllda bokstäfver, ty ryska kejsarens egenhändiga namnteckning förgylles städse omedelbart efter den vigtiga aktens försiggående.
Öfverste von Eberhardt såg upp. ”Det har du gjort, min flicka, o, ja! du är ändock, te mej tusan dj—r, de må säga hvad de vilja, de småkräken, en äkta svensk fröken och ...”
En dotterligt öm kyss på de mustaschprydda läpparne kom gubben att afbryta sin sats, men han fortfor snart:
"Det var förb—dt bra ändå att han blef fri, nu håller åtminstone icke jag längre ett lejon i bur.”
Lydias ögon lyste.
