Den gamle reste sig och gick fram till ett skåp, ur hvilket han framtog en nyckelknippa.
”Se der, Lydia, fullborda ditt verk, gå att öppna tornets jerndörr, numro tre, och släpp honom ut. Huru det än må vara, så är du en rask flicka ändå, och jag är din far.”
Men Lydia stod tyst och blek framför sin far.
”Hvad felas dig, flicka?” frågade gubben.
”Jag,” sade Lydia, ”öppnar icke hans dörr, jag är rädd att möta hans blick.”
”Men han skall fråga efter dig,” sade gubben brydd, "du är ju den enda som samtalat med honom under dessa tre långa år. Följ åtminstone med. Se, jag kan icke tillräckligt ryska och min franska har jag glömt ... blif min tolk,”
Behöfde väl fadern be sin dotter om en sådan tjenst?
Lydia lydde.
Soldaten skyldrade, den rostiga nyckeln gnisslade i det gamla låset; tungt vreds dörren om i sina oslitna gångjern och dagern föll in. Guds fria klara solljus strömmade in i den hemska hålan.
Lydia stod några steg bakom sin fader, hvilken sjelf darrade af sinnesrörelse.
”Namnlöse fånge,” började gubben på ryska.
Då reste sig en hög gestalt från den ena sidan af cellen. Han reste sig bokstafligen från marken.
”Hvad behagas?” sade fången stolt.
”Lydia, säg honom att han är fri.”
”Monseigneur,” sade vår fröken, med dallrande stämma, ”monseigneur, ni är fri.”
”Fri”, svarade den fallne storheten, ”jag är icke fri, jag kan aldrig bli fri. Säg”, fortfor han efter ett kort uppehåll: ”är det icke frisk luft som strömmar in till mig?”
”Lydia, läs upp hans majestät kejsarens bref för ... ”herr namnlös”.
”Lydia,” sade fången tankfullt och lyfte sin fina, hvita hand, den icke ens fängelseluften kunnat för-
