kadettens röst öfver alla andra — jag kommer nog ihog den — och slupen vände om. ’Farewell, my Kallista,’ ljöd det öfver vågen — och ned sjönk flickan på bottnen i min båt. Jag rodde allt hvad krafterna medgåfvo — jag hade, skam till sägandes, återigen glömt flickan, som likväl räddat mig från fångenskap och kanske död. Hon måtte ha varit sanslös då hon nedsjönk i båtbottnen, ty när hon om en stund rörde på sig, frågade hon hvar hon var. Jag hvilade på årorna, pustade och sade att vi ju voro stadda på flykt. ’Ack ja, ja, låt oss ro’, utropade hon och ville taga årorna af mig, men se det lät jag icke ske. Jag lade min kavaj under henne och lät flickungen lägga sig.”
Falkens Erik gjorde här ett uppehåll och fortfor sedan med lägre röst: ”Efteråt hörde vi att den unge engelske kadetten, som skall varit en mycket förnäm mans son och en modig gosse, ännu samma sommar stupat vid ett anfall på Wiborg. — ”Kallista”, tillade han nästan vekt, ”har ett porträtt af honom, som han gaf henne den der förfärliga natten, då vi flydde från skeppet. Flickan, som annars är bra nog, har sedan dess varit liksom ”drömmande” eller hvad jag ska’ kalla det.”
En suck framträngde åter ur djupet af Bengts hjerta. Fadren blickade strängt på honom, men sade intet. Jag försjönk i drömmerier.
Man säger att allmogen ej har finare känslor, att kärleken hos dem är antingen idel sinnlighet eller att den alldeles icke förefinnes och att de flesta äktenskap ingås af beräkning. Detta senare må till en del ega sin riktighet. Men är det då bättre beställt med de s. k. bättre stånden? Jag tror det icke. Men hvad jag tror är, att känslan hos den obildade, jag vill hellre säga obeläste, är lika sann och lika djup, som hos den bildade, men hon uttalar sig i enklare former. Bondflickan förstår icke att svärma, åtminstone icke att kläda sina svärmerier i ord och bild, men hon älskar lika varmt för det. Hennes känsla är visserligen mindre estetisk, men den är lika naturlig
